“Sysslolöshet är roten till allt ont och därför bör alla arbeta, även barn.” Det budskapet presenterade den brittiske filosofen och ekonomen Bernard Mandeville (ca 1670–1733) i “The Fable of the Bees”, ett verk där han lägger fram flera banbrytande tankar om ekonomin.
Alla Mandevilles tankegångar känns inte helt tilltalande i dag. Ett av skälen till att han ville se ”alla i arbete” var exempelvis att det skulle hålla lönerna nere och därmed exporten uppe. Men delar av hans tankegods är fortfarande intressant, bland annat resonemanget om vad bristande efterfrågan får för konsekvenser.
Mandeville identifierade nämligen den så kallade sparparadoxen (”paradox of thrift”), som blev central i den mer välkände ekonomen John Maynard Keynes teorier under den stora depressionen. Om alla ökar sitt sparande samtidigt så minskar den totala konsumtionen, vilket får den samlade efterfrågan att sjunka. Det leder till lägre ekonomisk tillväxt, vilket i sin tur ger lägre intäkter – och så vidare. Följden blir att även om andelen sparande ökar kan det totala sparandet faktiskt bli mindre än tidigare. Däri ligger paradoxen.
Keynes ansåg därför att om den onda cirkeln ska kunna brytas måste staten öka sina utgifter när företag och hushåll sparar. Mandevilles text var en uppgörelse med åsikten att sparande är av godo medan konsumtion är ett syndigt slöseri. Han hävdade i stället att konsumtionen är viktig för framgång och välstånd.
Men på vilket sätt är då Mandevilles bin relevanta, bortsett från att vi närmar oss sommaren? Jo, faktum är att Mandeville (och Keynes) börjar få en renässans i västvärlden. Direkt efter finanskrisen spred sig ett slags pietistiskt synsätt, i synnerhet i Nordeuropa, som gick ut på att vi hade försatt oss i den besvärliga situationen genom alltför höga skulder och överdriven konsumtion. Flera stater började därför mer eller mindre frivilligt att spara, samtidigt som det privata sparandet också ökade. Bakom nedskärningarna låg en utbredd rädsla för att höga budgetunderskott skulle skada tillväxten.
Men resultaten har inte blivit de man hoppades. Tvärtom har länder som t.ex. Storbritannien märkt att tillväxten har uteblivit samtidigt som budgetunderskottet faktiskt har ökat. Det samband mellan hög skuldsättning och låg ekonomisk tillväxt som Harvardekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart menade sig finna belägg för i historien tycks inte stämma. Och inte blev saken bättre när det visade sig att de båda ekonomerna dessutom hade räknat fel.
Synen på sparande verkar nu vara på väg att förändras, och orsakssambandet är kanske snarare det omvända. I stället för att lägre skulder är vägen till högre tillväxt kan högre tillväxt vara receptet på lägre statsskuld. Många menar exempelvis att Japans höga statsskuld beror på den låga tillväxten snarare än tvärtom.
I USA har man, efter en hel del politisk dragkamp, skjutit upp de beslutade sparkraven som skulle träda i kraft automatiskt när budgetunderskottet översteg en viss nivå. I EU pressas Tyskland att överge sparlinjen i euroområdet, och kanske börjar landets makthavare vackla nu när de märker att de egna exportmarknaderna är svaga och att besparingarna i andra EU-länder faktiskt kan slå mot Tyskland självt. Utfattiga kunder är inte mycket att ha.
Möjligheterna till en omsvängning i den ekonomiska politiken har lyft börserna till de högsta nivåerna sedan före finanskrisen. Detta är helt klart positivt för aktiemarknaderna. Då väntar man sig kanske att obligationsräntorna samtidigt skulle stiga, antingen som en följd av högre tillväxtförväntningar (och därmed inflation) eller till följd av oron för vad högre statsskulder betyder för betalningsförmågan.
Men så har inte skett. I Tyskland och USA är aktiekurserna rekordhöga samtidigt som statsräntorna är rekordlåga.
Det här rimmar illa med vad vi fick lära oss på handelshögskolan. Enligt läroböckerna måste någon av de båda marknaderna ha fel. Vi tror att räntorna i vissa fall ligger på konstlat låga nivåer på grund av centralbankernas omfattande stödköp av statsobligationer och att gapet täpps till ”underifrån”.
Men allt ser inte ut som det brukar på aktiemarknaden heller. Den ekonomiska tillväxten är svag samtidigt som företagens resultat är höga. Många företag sitter också med välfyllda kassor eftersom investeringsnivån är låg på många håll i företagsvärlden, något som egentligen är oväntat med tanke på att kapitalkostnaderna är rekordlåga och avkastningen på kapital rekordhög. Normalt borde det leda till stora nyinvesteringar, men sedan it-bubblan sprack år 2000 har det sambandet faktiskt varit negativt.
Många börser står dubbelt så högt i dag som vid bottennoteringarna 2008/2009. Oslobörsen har i skrivande stund stigit 150 procent från lägstanoteringen under krisen. Den gången hade kurserna nästan halverats från den tidigare toppnivån. Uppgången under de senaste åren motsvarar en årlig avkastning på 23 procent. Den bästa avkastningen kommer nämligen alltid när det ser som mörkast ut.
Det betyder inte nödvändigtvis att aktier kommer att ge bra avkastning även framöver, bara att avkastningsnivån blir mer normal igen. Företagen tjänar fortsatt så mycket pengar att avkastningen på investerat kapital blir god, särskilt jämfört med ”säkra” investeringsalternativ som statsobligationer (som den norska oljefondschefen Yngve Slyngstad gärna betecknar som ”avkastningsfri risk”). När politikerna i de stora nationerna väl hittat fäste igen kan det hända att fabeln om bina får ny relevans: en dalande efterfrågan betyder att staten måste träda in och få fart på hjulen igen. Sedan får staten hellre dra ner på utgifterna när den privata sektorn konsumerar för mycket. Ska Keynes och Mandeville få sista ordet trots allt?