Ekonomen John Maynard Keynes är mer aktuell än någonsin. Hans recept från 1930-talet på hur länder kan ta sig ur en djup konjunktursvacka tycks vinna allt fler anhängare i politikerleden. (Mer om det i vårt förra Perspektiv.)
En mindre välkänd men egentligen nog så intressant sida hos Keynes var hans egenskaper som kapitalförvaltare. Redan som ung student skrev han till en vän att han hade lust att leda eller driva ett investeringsföretag ”eller åtminstone lura andra investerare”.
Med tiden kom Keynes att bli lite mindre tvärsäker på sin egen förmåga. Redan på ett tidigt stadium förlorade han stora summor pengar – både egna och andras. Men tack vare sitt intellekt fick han ändå viktiga uppdrag från några försäkringsbolag och inte minst ansvaret för King’s College-stiftelsen vid det brittiska Cambridge-universitetet.
In med aktier
När Keynes fick huvudansvaret för stiftelsen 1924 gjorde han en del ganska radikala förändringar i portföljerna. Bankinsättningarna fick utgå och andelen fastigheter minskades. In kom i stället en betydligt större andel aktier. Och trots att stiftelsen köpte och ägde aktier under den värsta börsperioden genom tiderna, den stora depressionen, lyckades Keynes leverera en årlig avkastning på 16 procent över 25 år (Chambers, Dimson 2012).
Som på så många andra områden var Keynes före sin tid också när det gällde investeringar. Han spred aktieinvesteringarna såväl geografiskt som på många olika företag (och det långt innan Markowitz presenterade sin portföljteori 1952). Och han såg möjligheterna till överavkastning från värdeaktier och mindre aktier långt innan akademiker som Basu (1982) och Fama och French (1992) gjorde samma upptäckt.
Stiftelser är beroende av löpande intäkter. Därför är fastigheter och obligationer ofta de populäraste tillgångsklasserna. Men Keynes såg att aktier gav nästan samma löpande avkastning i form av utdelning och att utdelningen dessutom ökade genom de investeringar som gjordes med kvarhållna vinstmedel.
Guruernas guru
Även om Keynes inte är särskilt välkänd för sin roll som kapitalförvaltare har många framgångsrika förvaltare efter honom lånat hans idéer, bland dem Warren Buffett, George Soros och Yale-stiftelsens ordförande David Swensen.
Ett av de viktigaste erkännanden som den normalt självsäkre och ibland arrogante Keynes gjorde gällde hans oförmåga att tajma marknaden:
“Vi har inte kunnat se några tydliga fördelar med att systematiskt gå in i och ut ur ordinarie aktier … i olika skeden av börscykeln.” … “Mot bakgrund av mina erfarenheter är jag övertygad om att det varken är praktiskt genomförbart eller önskvärt med omfattande förändringar. De flesta som försöker gå den vägen säljer för sent och köper för sent, och gör båda delarna alltför ofta, med följden att de drar på sig stora kostnader och utvecklar ett alldeles för oroligt och spekulativt sinnelag.”
På 1930-talet slog han därför in på ett nytt spår och blev en så kallad ”bottom up”-aktieplockare.
“Allt eftersom tiden går blir jag mer och mer övertygad om att den bästa investeringsmetoden är att placera ganska stora belopp i företag man tycker sig veta något om … Det finns sällan mer än två–tre företag vid något givet tillfälle som jag personligen skulle känna det befogat att ha fullt förtroende för.”
Sunt förnuft
Vart leder oss då detta? Jo, för det första är Keynes tankar lika giltiga i dag som för 80 år sedan. För det andra var han tvungen att göra alla erfarenheterna själv, eftersom han inte hade tillgång till all den forskning vi fått sedan dess. För det tredje är hans resonemang helt i linje med ODINs filosofi: Leta efter bra företag, inte efter toppar och bottnar på börsen, och satsa på de företagen genom att relativt sett investera mer i dem.
Keynes erfarenhet av att försöka förutsäga toppar och bottnar sammanfattas också briljant i hans varning om att ”marknaden kan förbli irrationell längre än du kan förbli solvent” (ett citat som finns i flera olika tappningar).
Vid sidan av hans unika intellekt är långsiktigheten en annan viktig förklaring till Keynes framgångar. Han förstod att stiftelser, som i teorin ska bestå för alltid (King’s College-stiftelsen är från 1441), bör och kan ha en stor andel aktier.
Keynes intellekt och briljanta iakttagelser är lika aktuella i dag som när han levde. Men vi är inte helt säkra på hur vi lämpligast förhåller oss till de ord han yttrade på sin dödsbädd 1946: ”Jag borde ha druckit mer champagne.”
Källor:
Basu, S. (1977), “The Investment Performance of Common Stocks in Relation to Their Price-Earnings Ratios”, Journal of Finance, vol. 32, nr. 3, ss. 663-82.
Fama, Eugene F.; French, Kenneth R. (1992). “The Cross-Section of Expected Stock Returns”. Journal of Finance 47 (2): 427–465. doi:10.2307/2329112.
Chambers, D , Dimson, E (2012): “Keynes The Stock Market Investor”, opublicerat, sept 2012